Nu ringde Barnmorskan som tog hand om oss under perioden med William. Hon hade fått obduktionsrapporten som tyvärr inte gav oss så mycket mer än vi redan visste. William hade inte aperts syndrom har det konstaterats. Så nu är vi tillbaka på ruta 1 igen. När man gör en obduktion på detta vis letar man efter en specifik sjukdom. Hittar man inte något som pekar på just den specifika sjukdomen, får man aldrig något svar. Men något var fel. Hela hans lilla kropp var annorlunda. Det fanns dock inga avvikelser på några organ. Så slutsatsen är att han hade något kromosomfel, och i normala fall skulle denna graviditeteten egentligen ha slutat i missfall innan vecka 12. Nu gick vi ända till vecka 26. Vår son var en stark kille. Men till slut stötte min kropp bort William. Efter 26 veckor gjorde min kropp det som den skulle ha gjort 14 veckor tidigare. Min kropp kände att något var fel på barnet och stängde av. Precis så som ett missfall fungerar, kroppen känner att något är fel och stöter bort det.

Just nu känner jag mig förvirrad. Tankarna bara snurrar runt och runt. Jag ska lägga mig i ett varmt bad och fundera en stund. Måste få tänka på det BM sa, vad mamma sa, vad Maria sa och vad jag och sambon har pratat om. Låta allt sjunka in..