Det är alltid lika jobbigt när den där orättvis känslan kryper på. Jag vet ju att livet är orättvist, och vi förlorade vår son. Men varför vi? Varför just vi? Andra bloggare som har varit med i ungefär samma situation har jag kunnat delat sorgen med. Och trots att vi har fått ett fantastiskt stöd av våra familjer och vänner så känner jag ingen som har förlorat sitt barn på liknande sätt. Självklart önskar jag ingen samma sak! Och jag är ju naturligtvis glad för mina vänner som väntar barn eller har friska barn. Men varför känns det då så jävla orättvist emellanåt? Att vi nu sitter här, 1 vecka efter BF, utan barn..  Och vad är det som talar för att vi kommer få en frisk bebis nästa gång? Varför skulle det inte bli något annat fel? Vi måste för det första ta oss igenom de 12 första veckorna, med risk för missfall. Sen ska vi behöva gå igenom ultraljud, tester och sparkar som lika gärna kan visa fel eller sparkar som slutar helt plötsligt i v.26 Oron kommer vara ett riktigt h*lvete. Njuta av sin graviditet? Just nu, sådana här stunder/dagar, så skulle jag inte tro det! Kan dessa känslor/tankar vara det som hindrar mig från att verkligen, VERKLIGEN försöka bli gravid igen? Jag känner inte samma stress som jag gjorde innan förra graviditeten, men har det verkligen bara med att ägglossningen är regelbunden och att vi vet att vi nu kan bli med barn att göra? Eller är det jag själv, och mina idiotiska tankar som sätter käppar i hjulet för oss?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bli nu inte arga på mig, men jag har faktiskt bestämt mig för att byta tillbaka till blogg.se. *slå mig inte, slå mig inte* :) Varför, står på min blogg http://mammasophie.blogg.se Min gamla blogg alltså. Som tidigare hoppas jag ju att ni orkar följa...

Nu ringde Barnmorskan som tog hand om oss under perioden med William. Hon hade fått obduktionsrapporten som tyvärr inte gav oss så mycket mer än vi redan visste. William hade inte aperts syndrom har det konstaterats. Så nu är vi tillbaka på ruta 1 ig...

Äntligen togs jag på allvar igår kväll när jag ringde sjukvårdsrådgivningen som skickade mig till jourmottagningen! Jag vek mig av smärtan i buken igår och kände mig svimfärdig när jag var i mataffären. Alla tester som togs visade inget konstigt, men...

Efter att jag nu har pluggat i 3,5 timme och lugnat ner mig, så tog jag bort mitt förra inlägg om sjukvården. Jag var bara tvungen att få ut min ilska över sjukvården just då.. Nu är jag gladare :) Trött men glad. Jag har fortfarande ont i min rygg m...

Åhhh vad sugen jag blir på att börja med lchf igen när jag läser olika bloggar där dem kör lchf! Jag vet ju att det funkar, inte bara att man tappar kilon (rättare sagt RASAR i vikt), men jag mådde så bra när jag åt lchf. Jag hade energi som räckte f...