Efter att ha ringt Maria under min gråt/ångest attack i förmiddags så har jag funderat en hel del på vad jag vill. Och jag vill ha barn. Utan tvekan, så vill jag bli mamma. Ska jag verkligen låta min rädsla och oro sätta stopp för min dröm? Aldrig! Jag ska övervinna min rädsla, med hjälp av min familj, vänner och eventuellt kuratorn. Det blir en lång, tuff och orosladdad graviditet, men i slutändan är det förhoppningsvis värt det. Min rädsla för att nästa barn också ska vara sjukt, eller att vi råkar ut för missfall etc, ska inte få vinna denna fighten. Vi kommer ha stöttning från så många människor, och trots att varje dag kan komma att bli en kamp så ska vi klara det och vi ska få ett friskt och välskapt barn. Det är vår tur nu!

Vaknade vid 5 imorse och hade svårt att somna om. Låg och vred på mig, tankarna blandades och jag var klarvaken. En tanke som fortfarande klamrar sig fast, är tanken om vi ska försöka bli gravida nästa ägglossning eller ägglossningen där på? Jag skulle vilja bli gravid så fort som möjligt, men om vi kan vänta en månad till så blir BF i juni vilket är betydligt bättre om jag ska börja plugga på högskola i januari. Varför är jag så tveksam till allting just nu? Varför är jag så rädd för att ta beslut? Vad är det för fel på mig?! Kanske dags att ringa kuratorn.. Men jag har klarat mig så bra hitills, så varför skulle jag behöva det? Jag har ingen lust att umgås med folk heller. Jag vet inte vad vi ska prata om. Speciellt de som har barn eller är gravida är särskilt svåra. För dem vill gärna prata om sina barns framgångar, eller ultraljudet, sparkarna, inköpen osv. Jag hade inga problem alls med det här för några veckor sedan, men nu känns det som att jag är tillbaka på ruta ett igen. NÄR SKA JAG KLARA AV ATT KUNNA TÄNKA OCH LEVA IGEN!?!?

Jag pratade med min sambo igår om mina funderingar som jag skrev om i inlägget. Han vet att jag är en grubblare och jag har en tendens att överanalysera mig själv. Men han trodde också att det kunde vara så som jag känner till en viss del iallafall. Han sa även till mig att inte oroa mig så mycket, för vi vill ju ha barn, och vi får inte låta tankar som "varför skulle vi få ett friskt barn" stoppa oss. Vi måste gå vidare, skaffa ett syskon till William och få den lilla familj vi drömt om så länge. Ibland förvånar den där karln mig :)