Förvirrad... Ingen mens.. Räknat fel igen? Är mensen oregelbunden igen? Vart är min mens?!

Om jag nu har räknat rätt så ska min mens komma imorgon. Då vet jag ungefär när min ägglossning är nämligen, antingen den 23e eller den 30e, och det kommer mina älstickor att visa.. Så nu håller vi alla fingrar och tår! :)

Idag känns det mycket bättre. Solen skiner, sambon och jag klev upp tidigt imorse och drack kaffe tillsammans och har skrattat hela morgonen till Americas got talent :) Det behövs nog break downs emellanåt, jag måste få gråta ut ordentligt för att solen ska stiga igen. Efter regn kommer solsken, säger dem.. :) Jag måste bara tillåta mig själv att bryta ihop, för att kunna resa mig och bli den starka kvinna jag vet att jag är.

Efter att ha ringt Maria under min gråt/ångest attack i förmiddags så har jag funderat en hel del på vad jag vill. Och jag vill ha barn. Utan tvekan, så vill jag bli mamma. Ska jag verkligen låta min rädsla och oro sätta stopp för min dröm? Aldrig! Jag ska övervinna min rädsla, med hjälp av min familj, vänner och eventuellt kuratorn. Det blir en lång, tuff och orosladdad graviditet, men i slutändan är det förhoppningsvis värt det. Min rädsla för att nästa barn också ska vara sjukt, eller att vi råkar ut för missfall etc, ska inte få vinna denna fighten. Vi kommer ha stöttning från så många människor, och trots att varje dag kan komma att bli en kamp så ska vi klara det och vi ska få ett friskt och välskapt barn. Det är vår tur nu!

Vaknade vid 5 imorse och hade svårt att somna om. Låg och vred på mig, tankarna blandades och jag var klarvaken. En tanke som fortfarande klamrar sig fast, är tanken om vi ska försöka bli gravida nästa ägglossning eller ägglossningen där på? Jag skulle vilja bli gravid så fort som möjligt, men om vi kan vänta en månad till så blir BF i juni vilket är betydligt bättre om jag ska börja plugga på högskola i januari. Varför är jag så tveksam till allting just nu? Varför är jag så rädd för att ta beslut? Vad är det för fel på mig?! Kanske dags att ringa kuratorn.. Men jag har klarat mig så bra hitills, så varför skulle jag behöva det? Jag har ingen lust att umgås med folk heller. Jag vet inte vad vi ska prata om. Speciellt de som har barn eller är gravida är särskilt svåra. För dem vill gärna prata om sina barns framgångar, eller ultraljudet, sparkarna, inköpen osv. Jag hade inga problem alls med det här för några veckor sedan, men nu känns det som att jag är tillbaka på ruta ett igen. NÄR SKA JAG KLARA AV ATT KUNNA TÄNKA OCH LEVA IGEN!?!?

Jag pratade med min sambo igår om mina funderingar som jag skrev om i inlägget. Han vet att jag är en grubblare och jag har en tendens att överanalysera mig själv. Men han trodde också att det kunde vara så som jag känner till en viss del iallafall. Han sa även till mig att inte oroa mig så mycket, för vi vill ju ha barn, och vi får inte låta tankar som "varför skulle vi få ett friskt barn" stoppa oss. Vi måste gå vidare, skaffa ett syskon till William och få den lilla familj vi drömt om så länge. Ibland förvånar den där karln mig :)

Det är alltid lika jobbigt när den där orättvis känslan kryper på. Jag vet ju att livet är orättvist, och vi förlorade vår son. Men varför vi? Varför just vi? Andra bloggare som har varit med i ungefär samma situation har jag kunnat delat sorgen med. Och trots att vi har fått ett fantastiskt stöd av våra familjer och vänner så känner jag ingen som har förlorat sitt barn på liknande sätt. Självklart önskar jag ingen samma sak! Och jag är ju naturligtvis glad för mina vänner som väntar barn eller har friska barn. Men varför känns det då så jävla orättvist emellanåt? Att vi nu sitter här, 1 vecka efter BF, utan barn..  Och vad är det som talar för att vi kommer få en frisk bebis nästa gång? Varför skulle det inte bli något annat fel? Vi måste för det första ta oss igenom de 12 första veckorna, med risk för missfall. Sen ska vi behöva gå igenom ultraljud, tester och sparkar som lika gärna kan visa fel eller sparkar som slutar helt plötsligt i v.26 Oron kommer vara ett riktigt h*lvete. Njuta av sin graviditet? Just nu, sådana här stunder/dagar, så skulle jag inte tro det! Kan dessa känslor/tankar vara det som hindrar mig från att verkligen, VERKLIGEN försöka bli gravid igen? Jag känner inte samma stress som jag gjorde innan förra graviditeten, men har det verkligen bara med att ägglossningen är regelbunden och att vi vet att vi nu kan bli med barn att göra? Eller är det jag själv, och mina idiotiska tankar som sätter käppar i hjulet för oss?

Igår gjorde jag en lista på Bebis saker som vi måste handla hem tills nästa bebis. Visst att jag inte är gravid än, men varför inte tänkte jag igår? Och listan blev bra mycket längre än jag trodde. Vi hann ju bland annat inte köpa hem någon spjälsäng, babygym eller en soptunna för blöjor. Nu är det ju bara att börja bocka av listan sakta men säkert. Men jag kommer nog hålla mig tills jag får ett plus på stickan igen. Det är ju själva inhandlingen och förberedningen inför bebisen när man är gravid som gör graviditeten så mysig. Jag hoppas bara att det är vår tur snart.
Älstickorna är inhandlade och jag misstänker att jag har en menscykel på 35 dagar (28 är det vanliga) För det verkar vara 5 veckor mellan menserna. Jag struntar egentligen i om menscykeln är längre än vanligtvis, bara min ägglossning kommer regelbundet så är jag nöjd!